Väntan

BDSM-scen av Magnuz Binder.

För säkert tionde gången den här lördagsförmiddagen ställde hon sig i sovrumsdörröppningen och tittade på sakerna som låg framlagda på sängen. Snart nu, kanske om några minuter, kanske om ytterligare ett par timmar, skulle de komma tillanvändning. På henne. I henne. Hoppades hon. Fruktade hon.

Hennes hjärta hade slagit ett dubbelslag när hon hade svarat i telefonen på morgonen och hört hans älskade röst. Lika varm och lugn som vanligt hade han sagt att han hade tänkt titta över, hennes hjärta hade jublat, och att han ville att hon skulle förbereda sig, hennes mage hade nästan slagit knut på sig själv. Instruktionerna hade låtit så enkla men ändå startat en storm inom henne. "Lägg fram två par polisbojor, en munkavle, några längder rep, ridspöet, en vibrator, ett par klämmor och några längder snören på sängen. När jag ringer på öppnar du dörren iförd endast ett par högklackade skor, inget mer. Jag blir besviken om du inte som vanligt är fräsch och välrakad. Jag dyker upp senast vid lunch."

Hon hade varit blöt redan när hon hade lagt på luren. Under den smått panikartade stund medan hon bäddade rent i sängen, plockade fram och så noggrannt hon kunde med sina darrande händer lade ut de begärda sakerna på täcket kände hon hur det klibbade mellan insidorna av hennes lår. Hon kände honom så väl vid det här laget att hon visste att han lika gärna kunde ha ringt när han stod påklädd och färdig, med bara en halvtimme hem till henne, som flera timmar i förväg, syftande på en sen lunch vid ettiden.

Uppfräschning stod näst på schemat. Hon svor tyst över att hon inte tänkt på att börja tappa upp ett bad innan hon ordnade sovrummet, men det var inte så mycket att göra åt nu. Badkaret fick fyllas medan hon tvättade håret, och balsamet fick verka medan hon tvättade och rakade sig. Hon vågade inte ens titta på hur klockan gick, bad en stilla bön om att hon måtte bli färdig innan han kom. Som genom ett under kom hon ut ur badrummet utan några hack efter den stressade rakningen. Ett snabbt ögonkast på klockan sade henne att det bara hade gått 25 minuter sedan telefonsamtalet avslutades. Hon andades ut och insåg att hon hade ett absolut minimum av hela fem minuter på sig att smörja in sig, ordna håret, plocka fram skorna, nödröja lägenheten, diska upp middagsdisken, göra allt så perfekt det bara gick för honom.

Tjugo minuter senare hade den hektiska effektiviteten övergott i ett nervöst, ganska planlöst småplockande. Hon trippade omkring i de högklackade skorna och sin korta sidenmorgonrock, den sistnämnda som det bara skulle ta henne ett par sekunder att glida ur och hänga upp när det ringde på dörren. Ett snabbt tag med trasan här, ett tillrättande av någon småsak där. Där någonstans hann nuet i kapp henne, när hon var på väg in i sovrummet och hennes blick föll på sakerna på sängen. Snart, hoppades hon, fruktade hon, skulle de inte pryda hennes säng längre, utan henne, hennes kropp, lämna sina avtryck i hennes hull, i hennes själ.

Så många associationer sköljde över henne. Saker han hade låtit henne uppleva med just de sakerna som låg framför henne, saker han hade pratat om att göra, saker hon hade fantiserat om, saker som fick hennes hjärna och hjärta att skena, både av upphetsning och nervositet. Hon visste inte hur länge hon hade stått där med tankarna snurrande, men när hon åter blev medveten om omgivningen kände hon hur det rann längs insidorna av hennes lår. Hennes underliv kändes som om det vibrerade, skrek efter att bli smekt, bönade om att få tillfredsställelse, men hon insåg att det inte var någon god idé att bli påkommen med fingrarna i kakburken utan försökte förtränga tankarna och trippade ut mot badrummet för att torka sig i stället.

Men tankarna drogs som en mal mot ljus till vad som väntade. Så många kombinationsmöjligheter med de enkla saker som låg där på sängen, och hon hade lärt sig att allt inte var vad det verkade. Den ljuvliga vibratorn kunde bli det vidrigaste tortyrinstrument när den skoningslöst pressades mot hennes blottade, ömmande klitoris, nästan flådd efter redan alltför många orgasmer, och ändå tvingande henne till nya, där smärtan tävlade med njutningen, smälte ihop med den till ett olidligt inferno. Det grymma ridspöet, som kunde lämna blåröda, smärtande valkar på de känsligaste delarna av hennes kropp, hade mer än en gång drivit henne till extas när han hade låtit det glida över hennes kropp, smeka hennes mest erogena zoner, spända som fiolsträngar av skräck inför det grymma rappet som aldrig kom, till slut till och med välkomnande de svidande rapp mitt i hennes heligaste som helt obegripligt hade skickat ut henne i obeskrivligt njutningsfulla omloppsbanor.

Bojorna, så obeskrivligt många sätt att låsa ihop och isär henne, göra henne tillgänglig eller nästan oberörbar, att göra henne hjälplös eller ge henne precis den frihet som han ville att hon skulle ha.

Munkavlen, som så ofta fyllde hennes mun, men som ibland också retsamt hängde under hennes haka, bara påminde henne utan att komma till användning, som emellanåt fyllde henne även mellan hennes nedre läppar, ibland bara så, ibland för att sedan fylla hennes mun och låta henne smaka hennes egen upphetsning.

Repen, så otroligt många möjligheter, att hålla ihop henne, att hålla isär henne, att krama hennes kropp och hennes lemmar, hårda eller smeksamma, att sträcka henne, att kröka henne, att framhäva eller undertrycka det han ville, ibland brutalt smekande inne i henne, som ett kyskhetsbälte som snarare våldtog än skyddade henne.

Ridspöet, glödande is, frysande hetta, hårda rapp, lätta rapp, smekningar, regelbundet, oväntat, tätt, glest, ibland var avsaknaden och väntan på det mycket värre än dess ömsom vildsinta tango, ömsom lätta menuett på hennes kropp.

Vibratorn, på henne, i henne, uppe, nere, fram, bak, njutningsfull, plågsam, efterlängtad, skydd, älskad, hatad, älskare, våldtäktsman, vadhelst han ville att den skulle vara såg han också till att den blev, i hennes kropp och i hennes själ.

Klämmorna, dekorationer, plågoandar, eggande, smärtsamma, i hennes hull, på hennes utskott, kyssandes och bitandes hennes bröstvårtor, blygdläppar, tunga, läppar, hållande henne, sträckande henne, tvingande henne, ledande henne, likt krigsguden Mars följeslagare Phobos, fruktan, och Deimos, skräck, lydande hans minsta vink och ofta tvingande henne att göra detsamma.

Snörena, ibland ensamma, smärtsamt eller njutningsfullt hållande, nypande, kramande hennes bröstvårtor, kärleksknopp eller tunga, med sitt vassa bett fixerande hennes fingrar och tår, tillsammans med klämmorna som tyglar eller tjuder, trots sin klenhet ledande henne lika effektivt till grönbete som till slakt, allt enligt hans vilja.

Tankarna rasade i hennes huvud, gamla och nya, eggande och skrämmande, påeldade varje gång hon oemotståndligt drogs till sovrummet för att titta på det som var framdukat där. Det hade nästan blivit en ritual nu, bli stående i sovrumsdörren med fantasier och tankar flödande, trippa till badrummet med safterna flödande nedför låren, torka sig, förtvivlat försöka tänka på annat, gå och plocka litet, längta efter och frukta hans ankomst, återvända till sovrummet.

Hon svor över honom, hans skicklighet att få henne att manipulera sig själv, hon välsignade honom, hans lika stora skicklighet att styra henne dit han ville, och dit också hon egentligen ville. Skälvande av rädsla och darrande av förväntan väntade hon på att få höra domedagsuret och frihetens klocka i form av dörrsignalen. Oavsett om han fortfarande var hemma hos sig, flera kilometer bort, eller på väg uppför trappan, några meter bort, så uppfyllde han henne lika effektivt som om han hade varit där, hos henne, med henne, bredvid henne, på henne, i henne...